Kräks och sjukhus

Äckelvarning för känsliga!

Imorse startade Z dagen med lite välling, varpå en stor kräkning samt stor diarré efterföljde. Därmed ingick vi i den fjärde dagen av dylika härligheter.
Det började med att Z gjorde i blöjan nästan var 30:e min uppe i stugan, men han mådde bra, lekte och hade aptit, så vi trodde det mest var något han åt. Typ fullkornsvällingen.
På vägen hem kräktes han i bilen, tänkte att det kanske är åksjuka?
Sen fortsatte det dagen efter då vi insåg att det är magsjuka. Vi (eller mest jag) gick ju bara och väntade på att själv snart börja kräkas, men händer aldrig nåt? Och nu då även på fredagen. Z verkade lite loj och matt så jag ringde vårdguiden som tyckte vi skulle åka in. Fy fasen vad tankarna började snurra. "Tänk om det är något allvarligt?", "Tänk om han är jättesjuk, nåt obotligt?"
Jag vet inte och förstår inte hur en orkar leva om man mister sitt barn. Hemska, hemska tanke.

Nu var det ju bara maginfluensa av nåt slag, och min stackars pöjk var "bara" lite uttorkad, men det kniper i mammahjärtat av oro när man ska ta lillen till sjukhus!
Väl på barnakuten fick vi vätskeersättning och så ville de se om han kissade. Vilket var typ omöjligt att särskilja nr 1 från nr 2 i blöjan. Så det blev blodprov och hela fadderullan. Han var inte så uttorkad som vi trodde, men vi skulle fortsätta med ersättning och saft hemma och införskaffade även lite Piggelin på vägen hem.
Nu har sötnosen snart sovit i 3 timmar(!) minus fm-vilan då...
Efter ledighet och 2 vabbdagar känns det konstigt men ändå rätt skönt att gå till jobbet imorrn, laddar för en jobbhelg nu!