Nytt år, IGEN!
Samtidigt som det känns som att det hänt mycket under 2013, framförallt med C's och mitt förhållande, hur vi ser på livet och hur vi valt att leva.
Jag har inte skrivit i bloggen sedan april, då började ju Z sin första förskola och C letade jobb, och i maj-augusti jobbade han på Clarion Hotel.
Hela våren var rätt hektiskt och jag började även jobba som nattsyrra, vilket visseligen gav mig lite mer lediga dagar, men det var ändå en omställning.
I april började vi jobba med ansökningspapper till Canada, vilket jäkla jobb - IGEN! Vi gjorde ju allt detta när vi bodde där, men eftersom vi valde att plugga och flytta till Sverige fick vi ju avbryta processen och nu börja om från början...
Å ena sidan visste vi ju nu ungefär vad som behövdes från början, men å andra sidan var det också en betungande visshet, då vi mindes hur lång tid det hela hade tagit... Foton skall tas, en enda speciell läkare ska stämpla papper och godkänna min hälsa, röntgenbilder, ännu fler foton på mig och min familj, papper och papper och papper som ska fyllas i... Parallellt med två arbetande föräldrar som båda arbetar i skift och på helger, ett barn, ett hushåll och ändå lite försök att ha lite småtrippar till landet, vänner och bröllop under sommaren... Vi var helt färdiga med ansökan i augusti. Under denna tid kom bloggen på sista prioritering!
I september fick C ett nytt jobb, och Z fick plats på en förskola där man kan ha barnen (med tillstånd från kommunen) på obekväm arbetstid, ett nattis! Så hösten har flytit på rätt bra. I oktober åkte vi på en välförtjänt och efterlängtad semester! Första veckan var sådär, omställning igen och jag mådde rent fysiskt inte så bra. Men de sista två veckorna var toppen och vi ville aldrig åka hem!
Jag började få yrsel- och huvudvärksattacker, ofta följt med illamående i somras. Nu är jag lite under utredning, har träffat en jättefin och empatisk läkare, men mest troligt har jag dyspepsi, eller magkatarr. Trodde först det var migrän och har tagit mycket Voltaren och Ipren under sommaren, vilket säkerligen förvärrat mina magproblem...
Speciellt illamåendet, uppblåsthet och huvudvärken är starka symtom på detta. Antingen har jag fått en bakterie (vi får svar om 1-2 veckor) eller så är det "bara" stress. Vore ju inte konstigt om man ser till hela vår livssituation just nu.
Att hela tiden vänta och känna att saker är uppe i luften, ovissa, osäkra och aldrig kunna planera och tänka framåt är väldigt jobbigt för mig. Jag vill ju känna att vi rör oss i en gemensam riktning mot ett mål vi ser tillsammans och att vi bygger en trygg grund för Z.
Jag tror ju visserligen att Z är rätt så trygg, vi är ändå starka tillsammans och kärleken finns alltid hos oss, men detta har ju varit den stora svåra prövningen för oss ända sedan vi fick barn; mina föreställningar och förväntningar på C, och hans på sitt liv i princip. Det har tagit lite parrådgivning, många samtal, flera kriser och gräl, men jag har kommit till en förståelse och acceptans av att C helt enkelt inte vill satsa på att bo här längre. Han upplever att han varken kan ge sin familj vad vi behöver eller sig själv det han drömmer om och behöver, i detta land. Jag tror också att han har kommit till insikt till vad han finner viktigt i sitt liv och att jag och Z är viktiga. För jag kände inte att vi var under en tid, och förtsod inte att jag kände så under en ännu längre tid.
Men nu när vi liksom tagit oss ut på andra sidan, lite sargade men desto starkare, och det känns som om klistret som vi haft sedan vi träffades blivit lite segare.
Jag kände med andra ord helt enkelt inte för att blogga och skriva om allt då jag faktiskt mått lite dåligt senaste halvåret. Att då möta sitt innersta och inse att jag inte mår så bra, att jag är orolig, stressad och ibland sover dåligt utav ångest och mardrömmar, gör att det hela känns tyngre. Och när jag pratar om saker, skriver om saker, är det klart att jag även möter mig själv. Men i och med magproblemen så har lite inre problem också uppdagats och jag känner att det var skönt att sammanfatta året. Nu är det ett nytt år, nya möjligheter och vi kan fasen göra vad vi vill, hur vi vill för vi skapar vår egen lycka!
Jag hoppas C's planer går i stöpet i Canada nu till våren. För vi behöver det. Vi behöver få flyt, lycka och harmoni i våra liv. Jag måste (och vill) tro på det, för vi är så freaking värda det.
Lovar inget när jag skriver nästa gång, för det enda nyårslöftet jag gjort till mig själv är att inte lova nåt.. ;)
Men håll utkik!
Samtidigt som det känns som att det hänt mycket under 2013, framförallt med C's och mitt förhållande, hur vi ser på livet och hur vi valt att leva.
Jag har inte skrivit i bloggen sedan april, då började ju Z sin första förskola och C letade jobb, och i maj-augusti jobbade han på Clarion Hotel.
Hela våren var rätt hektiskt och jag började även jobba som nattsyrra, vilket visseligen gav mig lite mer lediga dagar, men det var ändå en omställning.
I april började vi jobba med ansökningspapper till Canada, vilket jäkla jobb - IGEN! Vi gjorde ju allt detta när vi bodde där, men eftersom vi valde att plugga och flytta till Sverige fick vi ju avbryta processen och nu börja om från början...
Å ena sidan visste vi ju nu ungefär vad som behövdes från början, men å andra sidan var det också en betungande visshet, då vi mindes hur lång tid det hela hade tagit... Foton skall tas, en enda speciell läkare ska stämpla papper och godkänna min hälsa, röntgenbilder, ännu fler foton på mig och min familj, papper och papper och papper som ska fyllas i... Parallellt med två arbetande föräldrar som båda arbetar i skift och på helger, ett barn, ett hushåll och ändå lite försök att ha lite småtrippar till landet, vänner och bröllop under sommaren... Vi var helt färdiga med ansökan i augusti. Under denna tid kom bloggen på sista prioritering!
I september fick C ett nytt jobb, och Z fick plats på en förskola där man kan ha barnen (med tillstånd från kommunen) på obekväm arbetstid, ett nattis! Så hösten har flytit på rätt bra. I oktober åkte vi på en välförtjänt och efterlängtad semester! Första veckan var sådär, omställning igen och jag mådde rent fysiskt inte så bra. Men de sista två veckorna var toppen och vi ville aldrig åka hem!
Jag började få yrsel- och huvudvärksattacker, ofta följt med illamående i somras. Nu är jag lite under utredning, har träffat en jättefin och empatisk läkare, men mest troligt har jag dyspepsi, eller magkatarr. Trodde först det var migrän och har tagit mycket Voltaren och Ipren under sommaren, vilket säkerligen förvärrat mina magproblem...
Speciellt illamåendet, uppblåsthet och huvudvärken är starka symtom på detta. Antingen har jag fått en bakterie (vi får svar om 1-2 veckor) eller så är det "bara" stress. Vore ju inte konstigt om man ser till hela vår livssituation just nu.
Att hela tiden vänta och känna att saker är uppe i luften, ovissa, osäkra och aldrig kunna planera och tänka framåt är väldigt jobbigt för mig. Jag vill ju känna att vi rör oss i en gemensam riktning mot ett mål vi ser tillsammans och att vi bygger en trygg grund för Z.
Jag tror ju visserligen att Z är rätt så trygg, vi är ändå starka tillsammans och kärleken finns alltid hos oss, men detta har ju varit den stora svåra prövningen för oss ända sedan vi fick barn; mina föreställningar och förväntningar på C, och hans på sitt liv i princip. Det har tagit lite parrådgivning, många samtal, flera kriser och gräl, men jag har kommit till en förståelse och acceptans av att C helt enkelt inte vill satsa på att bo här längre. Han upplever att han varken kan ge sin familj vad vi behöver eller sig själv det han drömmer om och behöver, i detta land. Jag tror också att han har kommit till insikt till vad han finner viktigt i sitt liv och att jag och Z är viktiga. För jag kände inte att vi var under en tid, och förtsod inte att jag kände så under en ännu längre tid.
Men nu när vi liksom tagit oss ut på andra sidan, lite sargade men desto starkare, och det känns som om klistret som vi haft sedan vi träffades blivit lite segare.
Jag kände med andra ord helt enkelt inte för att blogga och skriva om allt då jag faktiskt mått lite dåligt senaste halvåret. Att då möta sitt innersta och inse att jag inte mår så bra, att jag är orolig, stressad och ibland sover dåligt utav ångest och mardrömmar, gör att det hela känns tyngre. Och när jag pratar om saker, skriver om saker, är det klart att jag även möter mig själv. Men i och med magproblemen så har lite inre problem också uppdagats och jag känner att det var skönt att sammanfatta året. Nu är det ett nytt år, nya möjligheter och vi kan fasen göra vad vi vill, hur vi vill för vi skapar vår egen lycka!
Jag hoppas C's planer går i stöpet i Canada nu till våren. För vi behöver det. Vi behöver få flyt, lycka och harmoni i våra liv. Jag måste (och vill) tro på det, för vi är så freaking värda det.
Lovar inget när jag skriver nästa gång, för det enda nyårslöftet jag gjort till mig själv är att inte lova nåt.. ;)
Men håll utkik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar